antonavall

Det här är ett långt inlägg, men snälla läs det ändå! Det är oerhört viktigt.

Socialdemokratins absolut, enskilt, största fiende idag, mycket större fiende än högern, är allmänhetens uppfattning av socialdemokratin som dumsnäll. Gemene man tror att sossarna vill vara snälla bara för att, "det är klart att arbetslösa ska hög ersättning ju!" ungefär. Det folk inte förstår och det man VERKLIGEN måste nå ut med är att så är inte fallet, socialdemokratin är inte en dumsnäll ideologi utan ett komplext ekonomiskt system. Låt mig förklara.

Att vi sossar vill ha hög ersättning till arbetslösa beror inte främst på någon snällhet, utan på att hålla uppe samhällsekonomin. För 100 år sedan fanns ingen bra fungerande ersätning till de arbetslösa, men man måste ju ändå äta eller hur? Därför kunde företag som skulle anställa fråga "Vem är beredd att jobba för 80kr/h?", sedan "vem är beredd att jobba för 70kr/h?" ända till de hade folk som var villiga att jobba för 50kr/h. På så vis hölls lönerna i hela samhället låga, man behövde ju inte betala bra löner. Men då samlades man och kom överens om att alla som hade ett jobb skulle lägga undan en del av lönen för att försörja de arbetslösa så att man på så vis tvingade företagen att betala bra löner. Om de arbetslösa redan har 60kr/h tvingas ju företagen erbjuda högre löner, eller hur? Så skapades A-kassan. Det var en av grundpelarna till hur den välmående medelklassen bildades.

När folk sedan tjänar bra har de ju råd att konsumera mer och därmed elda på samhällsekonomin vilket skapar fler jobb. Med fler jobb är det fler som tjänar pengar vilket ökar konsumtionen än mer, vilket skapar ännu fler jobb och ännu fler som får ett arbete osv. På så vis skapas ett kretslopp. Likadant fungerar det med skatterna. Höga skatter för de rika är inte bara för att man ska kunna ge pengar till de fattiga för att vara snäll, det är för att pengarna ska föras in i detta krestslopp där de kan göra nytta för att elda på samhällseknomin istället för att ligga på hög och skräpa i ett bankvalv utanför kretsloppet. Pengar gör ju bara nytta om de används.

I en högerstat fungerar det inte så. Där behöver inte företagen betala bra löner vilket gör att folk får mindre pengar att konsumera med, vilket i sin tur gör att kretsloppet blir mindre. Mindre konsumtion, färre jobb, färre som tjänar pengar, fler som konkurrerar om de jobb som finns osv. Beskattningen är också mcyket lägre vilket gör att mer pengar ligger och skräpar utanför kretsloppet.

Sedan finns det många fler dimensioner också såklart. Som att välfärdsreformer t.ex. en bra ohotad statlig skola som ger alla rätt till bra utbildning inte heller bara är för att vara snäll, utan för att samhället såklart mår som bäst när alla medborgare utvecklas. Sådana perspektiv finns på alla välfärdsreformer som man kan se på som "dumsnälla".

Det här har man idag misslyckats med att nå ut med. Idag ser gemene man socialdemokratin bara som en dumsnäll trög koloss istället för som ett överlägset, välfungerande samhällssystem. Detta är socialdemokratins allra största fiende. Men socialdemokratin själv är medskyldig till detta. Vi kommer mest hela tiden med argument som kan uppfattas som dumsnälla. "Klart de arbetslösa ska ha mer pengar!". Detta får mig att slita mitt hår!

Sen är "snällhets-aspekten" såklart minst lika viktig. Men idag tror folk att snällheten är den enda aspekten, att "visst alla får det bra, men vi förlorar på det i längden". Om vi lyckades nå ut med att vi faktiskt också rent cyniskt samhällseknomiskt tjänar på att alla har det bra så skulle högern inte ha en chans. Socialdemokratin måste bli bättre på att nå ut med sitt budskap!

Ska extremhögern än en gång förstöra amerikanernas hopp om en rättvis sjukvård? De har redan gjort det en gång. Med hjälp av sina oerhörda förmögenheter och sin kontroll över amerikansk media lyckades man sänka president Clintons försök att reformera sjukvårdssystemet. Med Bush fick de makten och försäkringsbolagen kunde ohindrat fortsätta sin verksamhet. President Obama har sedan tagit upp kampen för alla människors rätt till vård och man är så oerhört nära nu, så nära att jag för så sent som ett par veckor sedan skrev här på bloggen att den i realiteten redan gått igenom. Både senaten och representanthuset har röstat igenom den och det enda som krävs nu är att man jämkar samman de båda förslagen (det representanthuset röstade igenom och det senaten röstade igenom) till ett gemensamt förlsag, något som egentligen bara borde vara en formalitet.

Så för några dagar sedan förlorade demokraterna sin supermajoritet, 60 platser av 100, i senaten. När den nyss avlidne demokraten Ted Kennedys, President Kennedys siste bror i livet, senatsplats skulle fyllas vann republikanerna. I och med att man därför nu "bara" har 59 platser av hundra kan nu republikanerna stoppa alla demokraternas förslag genom att prata ihjäl dem, så kallat "filibustra". Detta innebär att man går upp i talarstolen och pratar så länge att man inte hinner rösta. Med en supermajoritet kan man hindra det, inte utan.

Vi lär nu få se republikaner som går upp i talarstolen och läser telefonkatalogen från pärm till pärm i ett försök att döda reformen. Ska den så otroligt viktiga och hett efterlängtade reformen stupa på mållinjen? Ska demokraterna
en andra gång misslyckas i sitt försök att införa en human sjukvård?

Hur en så liten och extrem grupp som den kristna extremhögern kan ha så stort inflytande utan att folk reagerar är en sak man kan fråga sig. Varför 59 platser av 100 inte är en fungerande majoritet i en demokrati är något annat. USA fortsätter att fascinera, och inte på det bra viset.

Valrörelsen har nu kommit igång på riktigt och vi har inom loppet av fyra dagar haft valårets två första dueller mellan Sahlin och Reinfeldt. Dessa två debatter har varit oerhört intressanta av den anledningen att vi i dessa har fått en hint av de två blockens strategier inför valet.

Jag ska vara helt ärlig och medge att jag aldrig riktigt varit något fan av Sahlin, att jag tvivlat på partiets pr-förmåga och att jag samtidigt haft stor respekt för borgarnas dito och Reinfeldts debattskicklighet.

I dessa två debatter har jag dock blivit riktigt lugnad. Medan Reinfeldt varit överraskande tam och desperat har Sahlin utstrålat lugn och självförtroende och aldrig stått svarslös, hon har också blandat ideologi och sakfrågor på ett väldigt bra sätt. Reinfeldt har däremot, nästan desperat och utan större framgång i princip satsat allt på  sin "jag-är-en-kompetent-och-stark-statsman"-image och på att samtidigt försöka få de rödgröna att verka inkompetenta genom att anklaga dem för att sakna politik och föra en "bidragslinje" (att en politiker på den nivån för debatt på ett sådant sätt är löjeväckande, spelar han bara dum eller är han det?). Sahlin har kunnat ge svar på tal varje gång och har gjort det på ett skarpt och skickligt sätt.

Jag hade väntat mig mycket mer av Reinfeldt och den borgerliga pr-maskinen, samtidigt har Sahlin varit överraskande vass. Fortsätter valrörelsen på det här viset ser jag fram emot en riktigt rolig valrörelse.

Så visar det sig att Saab-köpet trots allt går igenom. Undrens tid är inte förbi. Saab lever som det verkar alltså vidare. Ett tag till. Även om jubel-rubrikerna lär avlösa varandra kan jag inte låta bli att undra vad en liten sportbilstillverkare som aldrig gått med vinst ska med en stor förlustmaskin som med undantag för 2001 inte gjort vinst sedan tidigt 90-tal till. Det känns inte som annat än riskkapitalister som bygger korthus.

Västsverige klarar sig från den akuta krisen, men frågan är om det inte varit bättre att ta sig igenom den och komma ut på andra sidan än att bara förlänga lidandet några år till. Jag hoppas att jag har fel.

Efter utgång igår och arbete idag bestämde jag mig för att ta en lugn kväll. Jag hyrde en film, köpte 6 flaskor glögg och begav mig hemåt. Valet föll på "Che- argentinaren". Man får här följa Che från förberedelserna inför revolutionen till den slutgiltiga segern. Att följa berättelsen om revolutionen efter att nyss ha rest runt på ön i flera veckor var oerhört intressant. Återigen slås jag av sorgen över hur allt gick så fel, även om jag vet att allt ändå redan från början var dömt att misslyckas.

Trots detta finns ingen tvekan om att revolutionen fullt ut baserades på idealism och välvilja. Målet var verkligen rättvisa och frihet för alla.  Efter att ha sett med egna ögon hur denna vision har förvridits och förgiftats förbluffas jag över att mannen som startade allt, som är hela revolutionens hjärna och har varit med hela vägen, fortfarande lever och har kontroll. Jag ser Castro på filmen, ser sedan framför mig Kuba idag och frågar mig sedan vad som rör sig i denna mans skalle idag.

Detta är ingen fördundran över varför kommunism misslyckas, det gör den alltid och kommer alltid att göra. Det är och kommer att förbli en avart av socialismen. Det jag förundrar mig över är hur människor och ideal kan förvridas på detta sätt. Hur en gång klarsynta människor blir blinda. Hur en människas idealism kan förvridas till sådan oigenkännelighet. Egentligen är jag inte förvånad, men ändå får man sig en tankeställare.

Idealismen var inte dömd att dö på det här sättet, även om systemet var det.

Nu i veckan har USA:s 44:e president Barack Obama regerat i precis ett år. Tänkte därför sammanfatta året och se vad som hänt. Han lovade mycket, men hur har han lyckats? Jag listar de största frågorna och hur han hanterat dem.

Diplomatin - Under Bush styre gick USA:s utrikespolitik ut på att köra sitt eget race. USA är världens ljus och ingen ska därför stå i vägen, Amerika gör som de vill. FN sinkar bara processen. Detta skapade stora motsättningar i världen då respekten för FN urholkades samtidigt som USA delade upp världen i onda eller goda. Obama har här gjort en tvärvändning. USA sköter idag allt genom FN och i diskussion med andra länder. Framförallt samarbetar man idag med muslimska länder i kampen mot terrorismen istället för att hota och frysa ut dem. Ett helt nytt diplomatiskt klimat har skapats.

Israel/Palestina - Medan andra presidenter väntat till sitt åttonde och sista år på presidentposten innan man försöker lösa den här konflikten eftersom den är så känslig (år 8 har de inget att förlora längre, de kan inte bli omvalda och är dessutom oftast redan väldigt impopulära) så har Obama satt igång direkt. Redan ett par veckor in i mandatperioden sände han en av USA:s skickligaste och minst proisraeliska förhandlare till området för att ta tag i frågan. Tyvärr hade Israelerna precis då röstat fram sin kanske mest högerextrema regering någonsin, så någon lösning finns ändå inte i sikte. Obama får dock mycket väl godkänt. Personligen har han överträffat mina förväntingar stort, jag trodde han skulle ha en betydligt mer proisraelisk hållning.

"Terrorkriget" - Framförallt slipper vi höra detta uttryck nu när Bush är borta. Här har otroligt mycket hänt. Det olagliga kriget i Irak ska avslutas. De sista amerikanska trupperna lämnar landet till sommaren. USA:s alldeles egna koncentrationsläger Guantanamo ska stängas och fångarna ska få slippa sina burar och förflyttas till vanliga fängelser där de också får rätt till en rättegång så att man faktiskt kan kolla upp om de är skyldiga till något. Mycket praktiskt. Tortyr, vilket användes flitigt under Bush, framförallt som ett subsistut till rättegångar som annars är vanligare i en demokrati, har förbjudits. Och inte minst har man ändrat hållning till den muslimska världen vilken man nu samarbetar med i stället för att frysa ut.
Afghanistanfrågan såg länge ut att bli ett misslyckande då han under sin valrörelse lovade att utöka insatsen där, något som enligt mig är helt fel (läs inlägget "Hur man bombar ett land till demokrati". Även detta sköttes dock snyggt; USA ska under ett år utöka insatsen för att kväsa Talibanrörelsen som är påväg tillbaka, vilket jag tror inte tjänar något till, men samtidigt sattes ett datum för tillbakadragande. På så vis avslutar han detta krig på ett snyggt sätt utan att bryta något löfte.
Behandlingen av denna fråga är vid sidan om sjukvårdsreformen Obamas största bedrift.

Sjukvårdsfrågan - Den som sett Michael Moores Sicko vet att USA har stora problem med sitt sjukvårdssystem. Trots att 16 miljoner människor står utan försäkring och även många som har försäkring nekas vård är sjukvårdkostnaden mer än dubbelt så hög per person i USA än i något annat land. En förändring av detta system har varit Obamas stora fråga under året. Han stötte på mycket motstånd från republikanerna med den kristna högern i spetsen och även från många demokrater som är rädd att missta stödet från konservativa väljare. På julafton röstades den dock igenom. En statlig sjukvårdsföräkring skapas vid sidan av de privata försäkringar som finns idag och ingen medborgare ska längre sakna rätten till sjukvård, samtidigt införs nya regler som gör vården betydligt billigare. Obama har dock kompromissat mycket med liberala republikaner och konservativa demokrater för att få tillräckligt med stöd och förslaget är betydligt tunnare än ursprungsförlsaget. Dock har han nu slutligen lyckats med det som president Clinton misslyckades med; att skapa ett sjukvårdssystem som ser till alla medborgare.

Klimatet - Här är den stora svagheten i Obamas facit. Då allt för mycket kraft varit tvungen att läggas på att få igenom sjukvårdsreformen, avsluta Irakkriget och stänga Guantanamo har klimatfrågan hamnat i skymundan. USA hade näst intill inget att komma med under klimatmötet i Köpenhamn. Även fast jag förstår orsakerna till att denna fråga bortprioriterats, all kraft har behövts för att få igenom framförallt sjukvårdsfrågan i kongressen, så är det ett misslyckande. Kanske kan han fokusera mer på denna fråga under det kommande året, nu när sjukvårdsreformen i princip är i hamn?

Ekonomin och finanskrisen - Då Obama tillträdde stod både USA:s bilindustri och många banker på ruinens brant. Hade dessa rasat hade världsekonomin följt med i fallet. Genom att totalt bryta med Bush och högerns "lämna ekonomin åt sitt eget öde - politik" som till stora delar ledde fram till finanskrisen och ge industrin och bankerna det stöd de behövde förhindrades katastrofen. Att detta betydde att skattepengar gick direkt till de största företagen är såklart väldigt tråkigt, men ett nödvändigt ont, samtidigt ställdes hårda krav på hur pengarna skulle användas. Katastrofen avvärjdes och man kan nu skönja ett slut på lågkonjukturen, Obamas politik måste därför ses som lyckad.

Vad gäller ekonomin i stort har Obama brutit hårt mot Bush politik som gick ut på skattesänkningar för de rikaste som skulle trigga igång ekonomin (men istället bara leder till större klyftor i samhället och på sikt finanskriser som denna) och istället höjt skatten för de rikaste samtidigt som han sänkt den för låg och medelinkomsttagare, på så vis har han ökat skatteintäkterna utan att någon egentligen drabbats.

Slutsats - Totalt sett har Obamas första år vid makten varit otroligt lyckat. Med största säkerhet har ingen annan president någonsin fått så mycket gjort och brutit så hårt med sin föregångares politik som Obama gjort. Trots detta försöker vissa påstå att hans tal om Change var missvisande, men vad de människorna egentligen föräväntar sig vore intressant att veta. Självklart är han ingen messias, men det har han heller aldrig påstått. Tittar man på facit har han hållit så gott som allt han lovat och att göra mer hade nästan varit omöjligt.

Jag ser fram emot många år till med dig Obama!

Fildelning är idag en av de hetaste frågorna i vårt avlånga land. Känslorna är heta och de flesta har en åsikt. Min egen är att illegal fildelning är totalt omöjlig i vår kapitalistiska värld, därför är det helt naturligt att t.ex. Pirate bay ställs inför rätta. När jag säger det tar i princip alla för självklart att jag även älskar Ipred, att jag inte kan något om modern teknik och utveckling och att giriga skivbolagsdirektörer är det bästa jag vet. Detta är vad som är felet på hela debatten, det finns bara två hållningar, två hållningar som dessutom är helt åt helvete och aldrig kommer fungera. Att totalt legalisera all form av fildelning vore samma sak som att helt och hållet avskaffa privat äganderätt av digitala varor. Musik, film, tv-spel, allt som kan lagras digitalt. Därmed skulle även marknadsekonomin avskaffas i alla dessa branscher. Är det någon som tror att ett litet obetydligt land skulle överleva ett sådant beslut i vår kapitalistiska värld? Att släppa något i Sverige vore samma sak som att slänga sin produkt i ett svart hål. Hela den globala marknaden skulle kollektivt mörda vårt lilla land med en trubbig yxa. Våldsamt och skoningslöst. "Men redan idag kan man ju få tag på allt detta gratis" svarar de flesta. Jo, så är det, men det är inte lagligt även om alla gör det, och detta gör en ofantlig skillnad. Idag bekämpas det i alla fall, det är inte tillåtet. Den privata äganderätten finns kvar, företags produkter blir inte allmän ägodel, de har rätt till ersättning.
Samtidigt är ju fildeningstekniken underbar och här för att stanna, det håller jag med om till 100%. Den förutsätter dock inte att allt ska vara gratis och att rätten till privat ägande avskaffas. Lagliga alternativ såsom Spotify och Voddler måste komma. Att man prenumererar på en fildelningstjänst möjligtvis. Du betalar 200kr i månaden och får ladda ned vad du vill. Detta är det enda alternativet.

Så nej, att man inte anser att rätten till privat ägande och marknadsekonomin helt ska avskaffas betyder inte att man stöder odemokratiska fascistlagar som Ipred, det betyder inte att man stödjer föråldrade och korrupta skivbolag och det betyder inte att man hatar fildelningstekniken.

Ett litet land som Sverige skulle förvandlas till ett u-land om vi på egen hand försökte avskaffa marknadsekonomin, men samtidigt är fildeningstekniken framtiden. Så varför finns bara dessa två perspektiv, båda omöjliga, representerade i debatten?

Då var det efter hemkommelse från Kuba, jul och en sväng till Düsseldorf dags att sparka igång bloggen igen.

Kuba har ända sedan revolutionen varit en mytomspunnen plats. Hatat av många och älskat av många. Inom vänstern finns en påtaglig romantisk slöja över Castros ö. Även fast landet är en auktoritär diktatur ser många landet som någon form av socialistiskt utopia. Det finns nog ingen plats som är så beslöjat av lögner från alla sidor inom politiken, därför har det varit oerhört intressant att se landet med egna ögon.

De första intrycken blir rätt talande. Glad i hågen lämnar jag och min polare hotellet första natten för att få oss en titt på Castros mytomspunna lilla bananrepublik. Det första som möter oss är två studenter som är på oss för att vi ska ge dem pengar eller kläder att sälja eller i varje fall en drink eftersom deras månadslön skulle räcka till tre öl även om de inte lade pengar på något annat. Flera gånger upprepar de att Kuba kanske är trevligt att semestra i men att det inte är ett bra ställe att bo på. Detta ska jag både få komma att höra och inse än mer under resan. Redan här borde den mest inbitna kommunist ha börjat få second thoughts.
Andra dagen möter vi Chino, en annan student som vi umgås med ett par dagar. När vi ska gå någonstans måste vi dock skugga honom och vi pratar bara med honom inomhus, studenter kan nämligen få höga böter för att prata med turister. När jag frågar honom inne på en krog vad han tycker om Castro blir han för första gången ansträngd och säger att han inte bryr sig om politik.

Castros revolution är så full av motsägelser. Socialism syftar enligt mig till att frigöra människor. Ge dem möjligheten att bli vad de vill och friheten att göra vad de vill. Det första som slår en med Kuba är ofriheten som präglar samhället. Människor här har verkligen inga möjligheter. De som stödjer Castro brukar försvara revolutionen trots bristen på yttrandefrihet, den totala bristen på fri press och att man trakasserar oppostitionella, men även om man nu kan se mellan fingrarna med det finns fortfarande detta kvar:
En månadslön ligger på mellan 70 och 100kr. En lägenhet kostar åtminstone ett par tusen att köpa så det är det inte tal om, om du någon gång som ung vill flytta hemifrån är det att ärva nått inom släkten som gäller.
Få har bil och de som har det hyr den av staten. De bilar vi pratar om är förövrigt amerikanska 50-talare som blev kvar eller sovjetiska 70-tals Lada-bilar. Dessa är också så dyra att det är ärva inom släkten som gäller. För att resa inom landet måste du få specialtillstånd om du nu skulle ha råd (en kille vi träffade hade överskridit sitt tillstånd med 2 dagar och skulle för det få sitta i fängelse i 4 år om det inte varit för att han hade blivit släpt mot en muta). En resa utanför Kuba kostar x antal livstidslöner så det är inte att tänka på.
Mat ska egentligen ges gratis mot ransoneringkuponger, men dessa röcker bara halva månaden, så resten av tiden är det svarta marknaden med dina 70kr som gäller.

Man kan alltså inte skaffa sig nytt boende, inte förflytta sig och att äta är ett problem. Om man säger sig företräda en ideologi vars högsta syfte är att göra folk friare har man misslyckats rätt radikalt.

En annan sak som slår en är att nästan ingenting verkar vara byggt efter revolutionen. Man bara förvaltar och knappt ens det. Det som finns är vad som fanns innan kommunismen, och de prylarna börjar i sanningens namn se rätt skabbiga ut by now.

Sist men inte minst finns det partipropaganda överallt vilket ju också känns lite motsägelsefullt. Om man nu står på folkets sida, varför måste man då mata dem med propaganda dagarna i ända?

Det är lite av en sorg att se Kuba. Någonstans finns eller har funnits en vilja att verkligen göra gott, men det har blivit så fel. Varför håller du kvar vid makten Castro, du är ju inte ointelligent så du måste väl se att det gått åt helvete?

Med anledning av att jag idag åker till Kuba kommer bloggen vara inaktiv fram till strax före jul. Jag lover er dock reflektioner av Kuba när jag kommer tillbaka! ;)

Ha det bra allesammans!

Det bästa sättet att känna av mentaliteten i ett samhälle är synen på brott och straff. Sedan 70-talet har straffen blivit allt strängare, har t.ex. för mig att längden på fängelsestraffen ökat med 30%, även fast kriminaliteten ligger kvar på ungefär samma nivå. Straffen blir alltså allt strängare även fast det inte berättigats i form av högre kriminalitet. Vad har man då vunnit?

Nästan varje dag ser man i tidningarna rubriker i form av "[avskyvärt brott] - fick bara 5 år" med det underliggande budskapet att det kräket skulle ha låsts in i minst ett par decenium till. Ja visst kan det vara tillfredställande att se människor som begått vidriga brott tyna bort i en fängelsehåla, men ska inte syftet med brottsbekämpning vara att... tja, bekämpa brott? Om brotten inte ökat trots att straffen ökat med 30%, tyder inte det på att nått är oerhört fel? Är bestraffning ett självuppfyllande ändamål?

Vem tror att någon blir en bättre människa av att vara isolerad tillsammans med grova kriminella i 10 år bara för att vara utstött och föraktad när man kommer ut? Det som ska göras är ju såklart att återanpassa kriminella till samhället. Rehabilitera dem så att de inte utgör en fara när de kommer ut.
En av mina mest extrema åsikter är den att jag egentligen är emot hela konceptet med fängelser. Visst, många måste hållas borta från samhället under en tid, men de borde hållas på rehabiliteringscentran till de är redo att komma tillbaka till samhället. "Men man måste ju avskräcka folk från att begå brott" invänder säkert de flesta. Nej det måste man inte, det är i princip ett vetenskapligt faktum att avskräckning fungerar dåligt som brottsbekämpningsmetod. Att människor begår brott beror i nästan alla fall på andra faktorer som man bäst bekämpar med en bra socialpolitik och ett välfungerande samhälle.

Hela den här debatten kokar ned till en grundläggande debatt om människovärde. Tror man att människan i grunden är god ska man heller inte tro på avskräckning som brottsbekämpningsmetod utan se orsakerna till kriminaliteten och åtgärda dem. Tror man att istället att kriminalitet beror på att många människor i grunden är ganska ruttna är det rätt naturligt att man är för avskräckning och att hålla människor inlåsta. Denna syn på människovärde går ju sedan igenom allt i ett samhälle.
Just därför är allmänhetens syn på brott och straff den kanske bästa termometern på mentaliteteen i ett samhälle, och just nu pekar den tydligt på högerpopulism.

USA. Jag har en form av blandad fascination och avsky för det stora landet i väster, världens enda supermakt. Det är så komplext och vidrigt samtidigt som det är byggt på imponerande ideal och faktiskt inledde demokratiseringen i världen. Jag älskar att hata det och hur mycket jag än avskyr det kan jag inte sluta fascineras.
Politiken som förs i landet och värdegrunden den bygger på är ofta avskyvärd, men den bygger ändå på idealism och välvilja. Landet grundades på för tiden otroliga ideal. Men allt har ändå blivit så fel. Medborgarnas rätt att slippa förtryck från kronan har idag muterat till ett förakt för socialpolitik och välfärd, att staten inte längre är en maktfullkomlig kung utan en demokratiskt vald institution verkar ha gått många förbi.
Att hålla befolkningen beväpnad som försvar mot de europeiska kolonialmakterna har idag muterat till någon form av rättighet att bära vapen som leder till att de har den högsta andelen dödsskjutningar i västvärlden.
På grund av att man för 100-200 år sedan blev tilldelad kilometervis med mark bara man lyckades släpa sig dit och det därför fanns oerhörda möjligheter att vinna framgång om man bara hade kraften har idag muterat till någon form av fascism, går du hungrig och utan sjukvård är det för att du inte kämpat tillräckligt hårt, inte för att du föddes in i den situationen. Om du tjänar mer pengar än du hinner göra av med är det för att du är en bättre människa och inte för att du föddes in i rikedom och bra utbildningar.

Det som började så bra har idag muterats till oigenkännelighet. Som en krönikör i Aftonbladet så bra formulerade detm "Frihet för den som redan är fri, rättvisa för de som redan har allt. Demokrati på låtsas". Det som en gång var den amerikanska drömmen är idag bara en död klyscha makteliten använder sig av för att försvara systemet, och det gör de fanatiskt. Högern med Fox i täten. Sverige används regelbundet som skräckexemplet. Det är som sagt lätt att drabbas av avsky för landet, men då när det är på en all time low och nämnda höger kontrollerar allt så väljs Obama till president, den radikalaste de haft sedan 1800-talet och dessutom svart.
Landet fortsätter att fascinera.

Läste igår om en kommun i Skåne där invånarna gått samman för att försöka hindra ensamma flyktingbarn att komma till kommunen.  I artikeln kan man läsa saker som "Stämningen blev hätsk och ilskan stor när Attendos regionchef Eva Dall försökte förklara hur och varför barnen skulle placeras där.
– Vi vill inte ha hit dem!, var den vanligaste synpunkten." och "– Snart får vi betala skola för de här ungarna också. Det kommer på skattsedeln, sa någon."
Här skulle man kunna skriva något om hur sådana här mänskliga svagheter kan uppstå, men idioter finns alltid och kommer alltid finnas. Riktigt illa blir det när man får veta att kommunens kommunalråd, Lars-Ingvar Ljungman (M), eldar på det hela och kommer med kommentarer såsom "Det kan inte vara ett kommunalt ansvar att ta emot dessa pojkar från orosområden i Asien och Afrika", "Jag förstår att ortsborna är upprörda och har sympati med dem", "Vi vill inte ha hit dem" och "Vi kommer undersöka alla möjligheter att få stopp på denna cirkus" - alltså att "behöva" ta emot ensamma flyktingbarn från krisområden.

Självklart blir man provocerad och förbannad, men på något vis är det rätt tillfredställande när politiska rivaler så öppet visar sin sanna sida. Sådana här åsikter är egentligen inte speciellt kontroversiella i moderaternas konservativa och marknadsliberala ideologi, men företrädare för partiet som så öppet och osminkat skyltar med dem är den vältrimmade borgerliga PR-maskinens mardröm. Ungefär på samma sätt som SD försökt tvätta bort en del av sin allt för kontroversiella image har borgarna senaste sex åren gjort ungefär detsamma. Man har med halvsanningar och vinklingar försökt, och till stor del lyckats, framstå som väldigt kompetenta halvsossar när sanrningen inte kunde vara längre ifrån. Liksom det var tillfredställande när Jimmie Åkesson helt plötsligt slängde av sig slöjan är det tillfredställande när borgare gör det samma. För egentligen är det ingen hemlighet att borgerliga kommuner är pinsamt dåliga på att ta emot flyktingar och invandrare.

Att liksom i fallet SD kunna hoppas på att helt plötsligt få se en osminkad version av alliansen är dock nog att önska för mycket.

I inlägget "Tankar om dagens socialdemokrati" pratade jag mycket om den brist på självförtroende som präglar dagens arbetarrörelse. För 20 år sedan var vi en rörelse av vinnare. En rörelse som knappt visste hur det kändes att förlora ett val och som drivit igenom reform efter reform i 40 års tid utan knappt några bakslag alls. Vi visste hur det kändes att vinna.  Sedan inledes den nyliberala högervågen och strax därpå kom 90-talskrisen. Gemensam välfärd  fick en bild på sig att vara omodern och ineffektiv samtidigt som privatiseringar och avregelringar lanserades som det nya och effektiva. Samtidigt kom som sagt 90-talskrisen vilket gjorde att man var tvungen att just privatisera och avreglera. Mycket av den välfärd man byggt upp raserades och år efter år skulle det sparas mer och avregleras mer samtidigt som det inte fanns plats för några nya reformer eller satsningar. På samma gång gjorde nyliberalismen sitt segertåg genom världen. Stödet för socialdemokratin sjönk sakta och rörelsen glömde sakta hur det kändes att ha initiativet och känna sig oslagbar. Till idag då man verkar tro att man som mest kan sakta ned högervågen istället för att besegra den. På område efter område gör man eftergifter istället för att formulera slagkraftiga egna alternativ. Men så borde det inte vara! Faktum är att så gott som alla gemensamma verksamheter som privatiserats både blivit ineffektivare och sämre, samtidigt som undersökningar visar att runt 90% av folket är beredda att betala mer i skatt om det betyder antingen bättre sjukvård, skola, äldreomsrog eller barnomsorg.

Det som krävs är att man återigen får in vinnarmentaliteten i rörelsen. Vi måste på allvar våga tro på våra egna visioner igen och verkligen försöka återta debatten. På lång sikt är alla förlorare på trängseln i mitten. Tvärt emot vad många verkar tro så tror jag att mittendragningen på sikt är rörelsens, och folkrörelsedemokratins, död. Jakten på mittenväljarna framställs som det som avgör valen, och så kan det vara ibland. Men istället borde man med självförtroende och tydliga visioner vinna tillbaka de som röstade på alliansen i förra valet mest för att S utstrålade för mycket trötthet och var för impopulära, likadant med soffliggarna. Att tona ner sin ideologi är inte svaret på hur socialdemokratin kommer återta initiativet, att tro det är så dumt. Vi är en rörelse som är byggd på visioner och framtidstro, inte på jakten efter nästa opinionsundersökning från Stockholms innerstad.
Det är dags att återfå självförtroendet.

Svininfluensan, turerna kring denna epidemi är verkligen fascinerande. Framförallt turerna kring vaccineringen. För några månader sedan när panikrubrikerna avlöste varandra efter att ett tiotal människor i Mexico City, tredje världsstaden med nio miljoner invånare, insjuknat och dött så var ropen på vaccin många och högljuda. Nu några månader senare har vaccinet anlänt och är dessutom gratis, men intresset tycks nästan helt ha försvunnit. Det har visat sig att panikrubrikerna var en aning överdrivna och att sjukdom i de flesta fall inte betyder mer än några dagars sjukskrivning. Många, säkerligen många av dem som för några månader sedan skrek sig hesa efter vaccin, avfärdar därför idag vaccinering med någon form av kaxig attityd att "äh, jag är väl inte rädd för en influensa". Nej, självklart finns det ingen anledning att vara rädd för en influensa som skördat ungefär lika många offer som Haparandas morgontrafik, risken att ramla i trappen och bryta nacken är betydligt högre, men det är inte det som det handlar om. Erfarenheter från Nya Zeeland som redan gått igenom en våg av influensa visar att cirka 20% av befolkningen kommer att insjukna. Det är 20% av arbetskraften som inte kan gå till jobbet. Det är jäkligt dyrt för ett samhälle. Dessutom lär det här bara vara den första och mildaste vågen av flera som kommer, varför inte skydda samhället från det när det till och med är gratis? Dessutom, nej, som sagt finns det ingen anledning att vara rädd för influensan, symptomen blir troligtivis bara de man får vid en förkylning, men vad händer när man sedan går på affärn och hostar Agda, 80, i ansiktet?
Att vaccinera sig handlar inte om rädsla eller personlig säkerhet, det handlar om att skydda samhället. Och det är till och med gratis.

I dagarna har Socialdemokraterna kongress. Den kongress som ska forma politiken vi ska gå till val på. Det är ett val inte likt något annat, vi har de lägsta opinionssiffrorna någonsin, men vi ser ändå ut att vinna valet. Frågan är om vi ska vara nöjda med det. En gång i tiden var vi folkets parti, en rörelse de flesta var delaktiga i och som formade Sverige. Vi gjorde aldrig ett valresultat under 45%, idag ligger vi under 35%. Vissa påstår att detta beror på att medelklassen blivit så stor och välmående att den inte längre attraheras av sossarnas välfärds och solidaritetspolitik. Detta tror jag inte en sekund på. Orättvisorna är inte alls mindre än för 25 år sedan, snarare tvärt om. Klyftorna ökar, samhället blir mer segregerat och rasismen breder ut sig. Likväl är rörelsen i kris och så borde det inte vara.

Problemet enligt mig är att man förlorat en del av sitt självförtroende, mycket beroende på den förskjutning av folknormerna jag skrev om i "Valet som kan avgöra de kommande decenierna" som skett de senaste 20 åren sedan nyliberalismens tillkomst. Man nöjer sig med att vara ett parti som alla andra och försöker därför vinna, eller köpa om man så vill, mittenväljarna med lösryckta vallöften och sakfrågor istället för visioner (hör bara på ordet "jobbkongressen" som man kallar den, det är ju så oinspirerat att man inte vet vad man ska ta sig till). Det kanske allvarligaste i problemet är att man i för hög grad låter borgarna beskriva verkligheten och styra debatten. Sedan försöker man anpassa sig efter resultatet. När borgarna öppnar upp för privat sjukvård svarar vi med att öppna upp för privat sjukvård med "stränga krav" (som ska hindra att det går att ta ut för mycket i vinst) när man istället skulle kunna fokusera på hur man kan förbättra den allmänna sjukvården och attrahera väljarna med det istället. När borgarna öppnar upp för betyg från sjätte klass gör vi det samma istället för att skapa ett trovärdigt vänsteralternativ. När borgarna lyckas få störst trovärdighet i arbetsfrågor tror vi att vi ska vinna tillbaka väljarna genom att trycka in ordet "jobb" i varje mening istället för att försöka återta initiativet i debatten. Detta för att ta några exempel. Istället för att helhjärtat försöka återta initiativet anpassar man sig allt för mycket till den nya verkligheten.

Detta är det största problemet med dagens Socialdemokrati, och det gör ont att se att man bara fortsätter på den inslagna vägen under kongressen. Det kan låta som om jag kritiserar partiet för mycket, men jag står fortfarande bakom dem till 100% och tycker att dess politik och visioner konkurrenslöst är de bästa för Sverige. En rörelse där ingen kritiserar är dock en död rörelse.
Vågar vi inte ta initiativet på allvar igen och prata mer visioner tror jag inte att vi åter kan bli den stora rörelse vi en gång var, utan får nöja oss med att vara ett parti i mängden - en verklighet allt för många redan verkat köpa.

Okej, det här blir det sista inlägget för den här gången som behandlar SD, men det finns mer att säga efter deras utspel i gårdagens Aftonbladet.
Historien om deras förnyelseprocess gick jag igenom snabbt igår så den behöver jag kanske inte nämna mer nu, så då till saken. Jag förstår inte hur Åkesson resonerade när han gjorde gårdagens utspel, för jag tror inte att han är någon sepciellt moralisk människa som känner nått djupt kall att vara ärlig bara för att. Ända sedan SD påbörjat sin förnyelse har partiet vuxit. Sedan man 2005 övergav den öppna rasismen och bytte ut sin nazistlogga mot en söt blomma har det bara varit framgångar. Väljare som tidigare skrämts iväg av SD:s allt för extrema framtoning har börjat stödja dem sedan man tonat ned sin människosyn och börjat fokusera på saker som barnbidrag istället. I senaste opinionsundersökningen ligger partiet på 4,7% och är större än både KD och C, de borgerliga partierna vägrar ta avstånd från partiet och allt ser överhuvudtaget ut att gå skitbra för partiet.

Då helt plötsligt överger Åkesson den mjuka retoriken och publicerar en debattartikel med retorik som hämtat från 30-talets Tyskland där 14 av 21 påståenden visar sig vara rent felaktiga eller grovt överdrivna. Förutom att alla partiledare i riksdagen då tar avstånd från partiet så riskerar han alla framgångar partiet gjort sista fyra åren. Det är ju satsningen på att framstå som ett normalt parti som gett framgångarna, varför gör man då helt plötsligt allt för att tvätta bort den imagen?

Ingen kunde i alla fall vara gladare än mig för att de varit så dumma - hoppas jag. Det återstår ju faktiskt att se hur väljarna reagerar på detta utspel. Nu är det i vilket fall inte längre lika dolt vilka SD är, och det kommer bli betydligt lättare att bemöta potentiella SD-väljare som förut kunnat gömma sig bakom att SD på nått vis skulle ha förändrats.

Här är en länk till ett väldigt bra svar till Åkessons artikel i alla fall, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5985064.ab

Det finns mycket dåligt man kan säga om Aftonbladet, men nog skiner den till ibland. Det är faktiskt iaf en tidning som har vissa principer de står upp för och som har en chefredaktör som borde bli geniförklarad. För så sent som en vecka sedan skrev jag i inlägget "Historien om ett grannland" om den uppenbara risken att SD skulle ingå i alliansen efter nästa val, något allt pekat på att Reinfeldt satsat på, och hur landet skulle kunna utvecklas isåfall. Den risken verkar nu vara borta.

För att ta allt från början. Så sent som 2005 var Sverigedemokraterna ett oerhört kontroversiellt parti som inte på något vis hymlade med sin människosyn. Man hade en nazistsymbol som partilogga för att ta ett exempel. Sedan hände något, Jimmie Åkesson, SDU:s dåvarande ordförande, och några till kuppade till sig makten i partiet och påbörjade sedan ett ansiktslyft av partiet. Nazistloggan åkte ut, ordet "ras" byttes ut mot "kultur" i retoriken (nu var invandrarnas ras inte längre problemet, utan deras kultur) och man tog ett järngrepp om partiet för att inget olämpligt skulle komma ut i media. Dessa figurer hade förstått att SD aldrig kommer få någon makt så länge man är öppet rasistisk och företräds av skinnskalar.
Denna taktik fungerade riktigt bra. Redan 2006 tog man sig in i tiotals kommuner och landsting, idag ligger man över 4% i de flesta opinionsundersökningar och partiet börjar allt mer accepteras i debatten. Medan alla de stora tidningar förut vägrat publicera SD:s annonser är det nu bara just Aftonbladet som fortfarande vägrar.

Då när allt ser ut att gå SD:s väg och en plats i alliansen inte alls verkar för långt bort, enligt mig, så rycker Aftonbladets Jan Helin in. Han publicerade i dagens Aftonbladet, med målet att vissa upp SD:s rätta ansikte och med risk att själv bli åtalad för hets mot folkgrupp, en debattartikel skriven av Jimmie Åkesson där denne går till hårt angrepp mot världens muslimer. Säger att de är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget och med allehanda lögner (hellögner den här gången och inte halvlögner) försöker visa på att araber är mindre civiliserade än "svenskar". Det hela fick en, på allvar, att fundera om det är Sverige 2009 eller Tyskland 1939. Retoriken och argumenten var iaf ungefär dessamma.
Personligen har jag aldrig tvekat om att SD fortfarande har sådana här åsikter, men jag trodde på fullaste allvar att man idag blivit för smart för att skylta med dem. Så är alltså som tur är inte fallet. Aftonbladet har visat SD:s riktiga ansikte och svaret har kommit snabbt. Nu idag har Reinfeldt och de övriga borgerliga partiledarna för första gången på riktigt allvar tagit avstånd från SD och sagt att man inte kan tänka sig att regera tillsammans med dem. Faran verkar vara över - för den här gången, vi får inte glömma att folk har kort minne och att rasism blir allt mer rumsrent i västvärlden.

Jan Helin förtjänar ett tack och Aftonbladet har stigit flera nivåer i respekt hos mig.

Då jag i förra inlägget berörde Sverigedemokraterna och då nämnda parti i dagarna har kongress känner jag att immigrationen och integrationen behöver nämnas. Precis som Kristian kommenterade på förra inlägget så är immigrationen faktiskt en fråga man verkligen måste ta tag i, men snarare på motsatt sätt än SD förespråkar.
Vi har problem med integrationen i Sverige idag, att säga nått annat vore att blunda för verkligheten och spela Sverigedemokrater och andra populister och fascister i händerna. Utomeuropeiska immigranter är i större utsträckning arbetslösa än andra och är inblandade i snäppet fler brott än andra. Genom att endast se det kan man sedan med halvlögner och hetsig och simpel retorik plocka enkla poänger, men problemen är såklart betydligt mer komplicerade än så.

Nästan alla problem som t.ex. SD grundar sina halvlögner på kokar ned till ett par grundläggande problem som SD inte nämner; kombinationen av det kommunala vetot som ger kommuner rätt att säga nej till att ta emot invandrare, och att de kommuner som tar emot invandrare får ekonomiska bonusar. Detta gör att rika borgerliga kommuner som skulle ha råd med en bra integration och inte behöver ekonomiska bonusar vägrar ta emot invandrare medan fattiga kommuner tar emot den stora merparten för de snabba pengarna. På så vis hamnar immigranter som flyttat hundratals mil, inte känner till kulturen och inte kan språket, i förorter som är isolerade från resten av samhället och där det endast bor människor i samma situation, i fattiga kommuner som redan har hög arbetslöshet och hög kriminalitet. På det kommer att de sedan pga sina utomeuropeiskt klingande namn har betydligt svårare att få jobb än andra.
Sätt vilken människa som helst i den situationen. Då spelar det inte stor roll hur fina betyg och hur stark drivkraft du än har. Ibland finns det ingen hejd på idiotin.
Att man sedan har mage att skälla på nämnda immigranter gör ju att man inte ens vet vad man ska säga.

Avskaffa det kommunala vetot, avskaffa den ekonomiska bonusen och ge varje nyanländ immigrant tio välmående kommuner att välja mellan.

Det här problemet har inget med kulturella krockar att göra.

Idag är det nästan på dagen ett år till nästa regering tillträder. Enligt de senaste undersökningarna leder oppositionen med sju procent, och då har jag ändå räknat med KD som hamnar under riksdagsspärren. Detta trots att oppositionen senaste året gått igenom en hård mediastorm och Reinfeldt och regeringen fått en massa positiv publicitet i samband med Sveriges ordförandeskap i EU. Om man då även betänker att media, som i realiteten avgör vilka som vinner ett val, vill ha maktskifte då det säljer bättre så börjar det onekligen se ganska tufft ut för de borgerliga partierna. Även om KD klarar riksdagsspärren så ser det mörkt ut för borgarna att få behålla makten.
Detta för mig trots allt in på ett väldigt oroande område. Sverigedemokraterna är i de flesta undersökningar minst lika stora som KD och dansar på riksdagsspärren. Det är alltså inte alls otroligt att SD blir vågmästare och detta verkar Reinfeldt mer eller mindre satsa på. Medan Socialdemokraterna redan från början lovat att aldrig regera med stöd av Sverigedemokraterna har alla de borgerliga partierna konsekvent vägrat göra något sådant uttalande. Om borgarna vinner nästa val är det alltså inte speciellt osannolikt att SD är ett av allianspartierna. Om de får en sådan möjlighet kan utvecklingen bli nästintill omöjlig att stoppa.

Danmark hade nästan exakt samma situation för lite mer än tio år sedan. Det populistiska och främlinglingsfientliga partiet Dansk folkeparti tog sig in i parlamentet och lyckades bli vågmästare. Sedan dess har det bara rullat på. Dansk folkeparti fick möjlighet att styra debatten, de övriga partierna justerade sin politik efter detta vilket skapade en spiral där både debatten och politiken blev mer och mer extrem och kom att centreras kring muslimerna och invandringen, till idag, när den nästan uteslutande på något vis berör den muslimska befolkning som endast står för 5% av landets totala befolkning. Nuförtiden kan man i vårt kära grannland öppet säga t.ex. att moskéer ska förbjudas utan att det ses som speciellt kontroversiellt och i tidningarna är det vanligt med främlinglingsfientliga annonser och budskap. Utomeuropeiska invandrare måste idag gå kurser och klara prov i "danskhet" för att bli medborgare. Det är en utveckling som inte borde vara möjlig det välmående Skandiavien år 2009. Vad kan hända när annorlunda mer och mer blir synonymt med farligt? När värmen sakta vrids upp, var kommer det sluta?

Det är dags för Reinfeldt att ta avstånd från Sverigedemokaterna nu på en gång innan det är för sent.

Många klagar förstås och säger att han inte uppnått tillräckligt mycket än, att han bara har visioner, men de tycker jag faktiskt inte har förstått. Obama har på några få månader ändrat andan i hela världen på ett sätt jag inte trodde var möjligt. För bara nio månader var Bush president och USA, den i särklass mäktigaste staten i världen körde bara sitt eget race, FN:s makt urholkades och det mesta var bara frustrerat. Nu känns denna tid nästan helt bortglömd, USA gör inget utan att först diskutera det med andra länder och FN står än en gång högst, precis som det ska vara.
Det krig mot terrorismen som på allvar höll på att urholka tron på USA:s, den stat som styr världens, tro på demokrati har nu helt bytt riktning. Guantanamo ska stängas, tortyr har förbjudits, alla fångar har nu rätt till prövning i domstol, man samarbetar med den muslimska världen iställer för att hota och frysa ut den, det olagliga och oberättigade kriget i Irak ska avbrytas och vi slipper höra mässande om att de som inte är med USA i allt de gör är terrorister.
Samtidigt har den ekonomiska kris som för bara några månader sedan såg att kunna rasera hela världens ekonomin lindrats till den grad att den snart kan vara på väg upp igen och klimathotet tas på betydligt högre allvar än förut.

Sådana insatser går knappt att mäta, Obama har svängt värdsläget på ett sätt som sällan skådats på bara några månader.

Jag har bara en sak att säga: GRATTIS OBAMA!