Hur man bombar ett land till demokrati
Dels har Afghanistan ockuperats av både britter och ryssar, ingen har lyckats. Den här insatsen är inne på sitt åttonde år och talibanerna får mer makt varje dag.
Dels skulle USA inte lyckas med en ockupation om så det ockuperade folket älskade dem och det inte fanns någon fiende.
Dels går USA:s krigföring, för att spara pengar och skydda sina soldater, ut på att bomba allt misstänk från tusen meters höjd med resultatet att civila dör i drivor. Det är inte hur man gör om man vill bli älskad, och gör dessutom insatsen ovärd.
Dels är självklart inte USA:s och Natos mål att hjälpa det afghanska folket, hur välmenande än FN och Sverige är.
Dels skulle man typ kunna utrota aids för de pengarna som plöjts ner i detta krig.
Men framförallt, man kan inte bomba på seder och kultur på ett folk. Detta är något som måste komma av sig självt.
Det är en insats som inte går att vinna och som inte är värd sitt pris i mänskligt lidande. Det är dags att avbryta insatsen, vad än diverse högerspöken säger.
Valet som kan avgöra de kommande decenierna
Dessa folknormer har under de senaste 20 åren stadigt vridits högerut. Medan vänsterns normer förut var "de rätta" och receptet för framgång var att verka vänster, så har högern mer och mer kommit att ta över denna roll, och detta kan komma att fullbordas i nästa valrörelse. Det slog mig imorse när jag satt och zappade och fastnade vid Agenda där moderaternas sliskiga PR-geni Schlingman glatt diskuterade möjliga slagord för Moderaterna under valrörelsen.
Grunden i borgarnas valstrategier verkar vara att ta socialdemokratiska normer och förvränga dem, verka få dem att stämma in på borgerlig politik. Så vann de förra valet och nästa val ska de ta steget fullt ut, ge sig på socialdemokratins grunder och försöka erövra dessa. Där man förra valet tog sig an slagordet "Arbete åt alla" och ganska framgångsrikt lyckades få folk att tro att nyliberal politik är den bästa för att skapa jobb, ska man i det här valet ge sig på slagorden "Solidaritet" och "Rättvisa", själva fundamenten i socialdemokratisk politik. Synen av Schlingman, detta hala PR-geni, i sin vanliga backslick som på allvar stod där och sa att moderaternas slogan till nästa val skulle kunna vara "Solidaritet" och insikten att detta bedrageri, vilket han själv vet att det är men inte bryr sig om, faktiskt kan lyckas fick mig nästan att må illa.
Den egentliga striden kan alltså komma att stå om vilken solidaritet som är den rätta. Socialdemokratisk solidaritet med samma rätt att utvecklas vilken familj och samhällsskickt man än är född in i, samma rätt till sjukvård och utbildning, chans att försörja sig själv och sin familj även om man är sjuk, eller borgerlig solidaritet som lär gå ut på allas rätt att välja skola och sjukvård själv även om det betyder att de som har rika föräldrar får det bättre, skattesänkningar som sägs ge pengar till låginkomstagare även om det egentligen bara är de som tjänar 30k+ som egentligen tjänar bättre. Vinner de denna strid om vad som är rätt och fel samtidigt som de får chansen att slutföra sitt systemskifte i praktiken, så är det det kanske största bakslaget socialdemokratin har upplevt sedan allmän rösträtt infördes. Det kommer ta uppskattningsvis 15-20 är att reparera. Att politik inte längre är ideologisk är endast en myt. Nästa val är enligt mig ett av de mer ideologiska på länge och kanske det viktigaste sedan 30-talet.
Hur man skapar världens mest välmående land?
Dagens syn att ekonomin mår som bäst om man bara låter de rikaste ha sina pengar ifred måste revideras. Att pengar inte gör nån nytta om de inte används är ju självklart. Att det där företaget är någonting på spåren råder det inga tvivel om.
Hur blev samhället så här?
Idag kretsar hela samhället kring elitismen och individualismen. Detta är något jag stört mig på länge och hittar fler exempel på varje dag. Ta en sådan enkel sak som hur man tränar. För 20-30 år sedan engagerade man sig mycket högre upp åldrarna i idrottsföreningar, idag slutar så gott som alla någon gång kring 12-15 år. Istället väljer man att träna på egen hand, utan att engagera sig i en förening, man gymmar eller springer. Elitismen gör idrottsföreningarna omöjliga för alla som inte vill hårdsatsa och träna fem gånger i veckan, samtidigt är det idag mycket mer attrtaktivt att t.ex. gymma.
För 20-30 år sedan var folk i mycket större utsträckning engagerade i politiska organisationer, t.ex. ungdomsförbund och partier. SSU hade runt 50 000 medlemmar, idag har man 5 000. Istället ska några få ungdomar, en liten elit, sitta i ett ungdomsråd eller liknande och diskutera frågor politikerna, den allt mindre politikeradeln, har valt ut åt en. Detta istället för att alla engagerar sig och får till en förändring tillsammans.
Nuförtiden kan man lägga "medborgarförslag" till kommunerna, samma sak som motioner fast det är vanliga privatpersoner som skrivit dem. För en vanlig Svensson kan väl inte gå med i ett parti och lägga en motion den vanliga vägen? Nä, det är ju för den lilla politikereliten.
Politiken blir allt mer elitistisk och samhället med den. Idag ska man inte skaffa sig en ideologi, engagera sig och tillsammans få till en förändring, nä idag ska man rösta en gång var fjärde år, på det parti som kommer med smaskigast vallöften, det kan komma från höger eller vänster, och det är det. När degraderades demokrati till att endast handla om att rösta en gång en dag utav 1500? Och då inte på hur samhälelt ska se ut, utan på det parti eller det block (början på det urvattnade tvåpartisystemet) som gör bäst reklam. Jag såg en undersökning som visade att en väldigt liten del av ungdomarna är intresserade av politik, men en väldigt stor del var intresserad av "samhällsfrågor". Detta visar så tydligt den här utvecklingen så jag blir både arg och rädd. De som går på gymnasiet idag vet inte ens vad politik är, för dem är det bara några kostymklädda gubbar hööögt upp som inte pratar om något som berör just dig, som, ja, samhällsfrågor(!).
Fortsätter det här har vi snart en demokrati som endast går ut på att var fjärde år rösta på ett av två block, med snarlik politik som mest går ut på att tävla i populism, och ett samhälle där det är var man för sig. Det här är en fråga som faktiskt handlar om demokratins överlevnad.
Äntligen irländskt ja till Lissabonfördraget!
Så äntligen röstade irländarna för Lissabonfördraget. Nu är det förhoppningsvis mest en tidsfråga innan vi har ett mer demokratiskt samarbete och ett Europa som äntligen har chansen att göra sin röst hörd i konkurrensen med länder som USA, Ryssland och Kina.
Jag förstår verkligen inte varför många är så negativa till Lissabonfördraget. Det verkar ha blivit samlingspunkten för alla som är det minsta negativ till EU överhuvudtaget. De som säger att EU är odemokratiskt och ett borgerligt projekt. Sanningen är ju dock den att med Lissabonfördraget koncentreras makten ytterliggare till det helt demokratiska EU-parlamentet, något alla som påstår att EU är odemokratiskt ju borde tycka är väldigt positivt. Mer makt läggs direkt till folket vilket ju sen gör att de kan rösta fram socialdemokrater om man nu anser att EU är ett borgerligt projekt. Vad gäller EU används dock ofta någon form av logik att hela samarbetet är dåligt för att nyliberalerna och de konservativa har makten, men jag har aldrig hört någon som vill avskaffa riksdagen för att borgarna vann valet. Enligt mig kan man inte vara emot EU om man är för samarbete mellan länder. Visst mycket med EU är dåligt, men det är saker man kan ändra på demokratiskt, och med Lissabonfördraget har vi fått större möjligheter att göra detta.
Det kanske mest positiva är dock att EU får en mer gemensam utrikespolitik vilket verkligen är ett måste idag när så gott som all makt ligger hos USA, Ryssland och Kina. Visst, just nu har vi Obama i Vita huset, men om fyra år kan det vara Sarah Palin eller valfri annan hjärndöd republikan eller halvt hjärndöd demokrat som sitter i Vita Huset, då tror jag många vore rätt tacksamma om Europa också hade något att säga till om.
Nu när irländarna sagt ja kan det europeiska samarbetet äntligen utvecklas vidare.
Morgondagens kris idag?
I dagarna är det G20-möten, tillställningar där regeringscheferna för världens tjugo största ekonomier träffas för att sammarbeta om politiska och ekonomiska frågor. Många frågor finns att diskutera, främst såklart finans samt miljökriserna. Dock är det bara finanskrisen som tycks uppta dessa ledares uppmärksamhet. Miljöfrågan som var så stor för bara ett år sedan är nu mest en parantes. Detta trots att det är en kris så stor att den kan komma att förändra världen i grunden. Ta till exempel Bangladesh som exempel, ett land med 40 miljoner invånare som kommer att dränkas helt. 40 miljoner människor som kommer fly som en våg in i andra länder. Medeltemperaturen i Afrika kommer stiga till 50-60 grader, och denna redan svältande och plågade världsdel kommer att bli i princip obeboelig när det blir omöjligt att skörda. Miljarder människor kommer att behöva fly från sina hemländer. Miljarder människor kommer att fly in i andra länder och världsdelar. Sist folkvandringar av samma skala skedde ledde det till den kanske största samhällsrevolutionen sedan... första samhället. Romarriket föll och medeltiden inledes. Det mesta av alla samhällsutveckling gick tillbaka flera hundra år i tiden och det dröjde 1000 till 1500 år innan all utveckling var uppe i samma nivå som den varit igen. Det var början på en förändring som på sikt skapade världen och samhället vi ser idag.
Klimathotet är alltså i allra högsta grad ett hot även mot de mäktiga länderna i G20, ingen stat kan stå emot omvälvningar av den skala som den globala uppvärmningen kan sätta igång, men ändå är intresset svalt. Egentligen ska man inte vara förvånad, en kris som slår just nu är mycker mer tacksam att ta tag i än en kris som kommer att slå på riktigt först när dessa regeringschefer är döda, även om den är helt fruktansvärt mycket allvarligare. Löser du den nuvarande krisen blir du populär, vinner val - det mesta en regeringschef vill, men vad får den som förhindrar en kris som slår tiotals år från nu, hur allvarlig den än är? Dessutom vill ju ingen ta tag i nått före någon annan, och ställa om sina industrier till en kostnad av miljarder dollar i onödan. För länder som USA och Kina skulle något sådant betydda att man riskerade sina positioner som dominerande ekonomi respektive utmanare till denna titel. Att göra något sådant är inget man vinner val på, för miljökrisen är inte i folkmedvetandet en kris. Själva krisen ligger ju så långt bort att vi kanske inte ens lever när den realiseras på allvar. I det läget är det betydligt mer attraktivt att diskutera en i jämförelse obetydlig kris som den nuvarande finanskrisen, även fast vi alla, främst regeringscheferna, vet vad som väntar i form av miljökrisen. Ibland är människligheten fascinerande.
Så en blogg?
Jo, fick ett infall att börja blogga. Kände att jag ville skriva av mig vad gäller politik och sånt, så det är vad bloggen kommer handla om. Om ni vill läsa den vore det skitkul!
