antonavall

Det här är ett långt inlägg, men snälla läs det ändå! Det är oerhört viktigt.

Socialdemokratins absolut, enskilt, största fiende idag, mycket större fiende än högern, är allmänhetens uppfattning av socialdemokratin som dumsnäll. Gemene man tror att sossarna vill vara snälla bara för att, "det är klart att arbetslösa ska hög ersättning ju!" ungefär. Det folk inte förstår och det man VERKLIGEN måste nå ut med är att så är inte fallet, socialdemokratin är inte en dumsnäll ideologi utan ett komplext ekonomiskt system. Låt mig förklara.

Att vi sossar vill ha hög ersättning till arbetslösa beror inte främst på någon snällhet, utan på att hålla uppe samhällsekonomin. För 100 år sedan fanns ingen bra fungerande ersätning till de arbetslösa, men man måste ju ändå äta eller hur? Därför kunde företag som skulle anställa fråga "Vem är beredd att jobba för 80kr/h?", sedan "vem är beredd att jobba för 70kr/h?" ända till de hade folk som var villiga att jobba för 50kr/h. På så vis hölls lönerna i hela samhället låga, man behövde ju inte betala bra löner. Men då samlades man och kom överens om att alla som hade ett jobb skulle lägga undan en del av lönen för att försörja de arbetslösa så att man på så vis tvingade företagen att betala bra löner. Om de arbetslösa redan har 60kr/h tvingas ju företagen erbjuda högre löner, eller hur? Så skapades A-kassan. Det var en av grundpelarna till hur den välmående medelklassen bildades.

När folk sedan tjänar bra har de ju råd att konsumera mer och därmed elda på samhällsekonomin vilket skapar fler jobb. Med fler jobb är det fler som tjänar pengar vilket ökar konsumtionen än mer, vilket skapar ännu fler jobb och ännu fler som får ett arbete osv. På så vis skapas ett kretslopp. Likadant fungerar det med skatterna. Höga skatter för de rika är inte bara för att man ska kunna ge pengar till de fattiga för att vara snäll, det är för att pengarna ska föras in i detta krestslopp där de kan göra nytta för att elda på samhällseknomin istället för att ligga på hög och skräpa i ett bankvalv utanför kretsloppet. Pengar gör ju bara nytta om de används.

I en högerstat fungerar det inte så. Där behöver inte företagen betala bra löner vilket gör att folk får mindre pengar att konsumera med, vilket i sin tur gör att kretsloppet blir mindre. Mindre konsumtion, färre jobb, färre som tjänar pengar, fler som konkurrerar om de jobb som finns osv. Beskattningen är också mcyket lägre vilket gör att mer pengar ligger och skräpar utanför kretsloppet.

Sedan finns det många fler dimensioner också såklart. Som att välfärdsreformer t.ex. en bra ohotad statlig skola som ger alla rätt till bra utbildning inte heller bara är för att vara snäll, utan för att samhället såklart mår som bäst när alla medborgare utvecklas. Sådana perspektiv finns på alla välfärdsreformer som man kan se på som "dumsnälla".

Det här har man idag misslyckats med att nå ut med. Idag ser gemene man socialdemokratin bara som en dumsnäll trög koloss istället för som ett överlägset, välfungerande samhällssystem. Detta är socialdemokratins allra största fiende. Men socialdemokratin själv är medskyldig till detta. Vi kommer mest hela tiden med argument som kan uppfattas som dumsnälla. "Klart de arbetslösa ska ha mer pengar!". Detta får mig att slita mitt hår!

Sen är "snällhets-aspekten" såklart minst lika viktig. Men idag tror folk att snällheten är den enda aspekten, att "visst alla får det bra, men vi förlorar på det i längden". Om vi lyckades nå ut med att vi faktiskt också rent cyniskt samhällseknomiskt tjänar på att alla har det bra så skulle högern inte ha en chans. Socialdemokratin måste bli bättre på att nå ut med sitt budskap!

Ska extremhögern än en gång förstöra amerikanernas hopp om en rättvis sjukvård? De har redan gjort det en gång. Med hjälp av sina oerhörda förmögenheter och sin kontroll över amerikansk media lyckades man sänka president Clintons försök att reformera sjukvårdssystemet. Med Bush fick de makten och försäkringsbolagen kunde ohindrat fortsätta sin verksamhet. President Obama har sedan tagit upp kampen för alla människors rätt till vård och man är så oerhört nära nu, så nära att jag för så sent som ett par veckor sedan skrev här på bloggen att den i realiteten redan gått igenom. Både senaten och representanthuset har röstat igenom den och det enda som krävs nu är att man jämkar samman de båda förslagen (det representanthuset röstade igenom och det senaten röstade igenom) till ett gemensamt förlsag, något som egentligen bara borde vara en formalitet.

Så för några dagar sedan förlorade demokraterna sin supermajoritet, 60 platser av 100, i senaten. När den nyss avlidne demokraten Ted Kennedys, President Kennedys siste bror i livet, senatsplats skulle fyllas vann republikanerna. I och med att man därför nu "bara" har 59 platser av hundra kan nu republikanerna stoppa alla demokraternas förslag genom att prata ihjäl dem, så kallat "filibustra". Detta innebär att man går upp i talarstolen och pratar så länge att man inte hinner rösta. Med en supermajoritet kan man hindra det, inte utan.

Vi lär nu få se republikaner som går upp i talarstolen och läser telefonkatalogen från pärm till pärm i ett försök att döda reformen. Ska den så otroligt viktiga och hett efterlängtade reformen stupa på mållinjen? Ska demokraterna
en andra gång misslyckas i sitt försök att införa en human sjukvård?

Hur en så liten och extrem grupp som den kristna extremhögern kan ha så stort inflytande utan att folk reagerar är en sak man kan fråga sig. Varför 59 platser av 100 inte är en fungerande majoritet i en demokrati är något annat. USA fortsätter att fascinera, och inte på det bra viset.

Valrörelsen har nu kommit igång på riktigt och vi har inom loppet av fyra dagar haft valårets två första dueller mellan Sahlin och Reinfeldt. Dessa två debatter har varit oerhört intressanta av den anledningen att vi i dessa har fått en hint av de två blockens strategier inför valet.

Jag ska vara helt ärlig och medge att jag aldrig riktigt varit något fan av Sahlin, att jag tvivlat på partiets pr-förmåga och att jag samtidigt haft stor respekt för borgarnas dito och Reinfeldts debattskicklighet.

I dessa två debatter har jag dock blivit riktigt lugnad. Medan Reinfeldt varit överraskande tam och desperat har Sahlin utstrålat lugn och självförtroende och aldrig stått svarslös, hon har också blandat ideologi och sakfrågor på ett väldigt bra sätt. Reinfeldt har däremot, nästan desperat och utan större framgång i princip satsat allt på  sin "jag-är-en-kompetent-och-stark-statsman"-image och på att samtidigt försöka få de rödgröna att verka inkompetenta genom att anklaga dem för att sakna politik och föra en "bidragslinje" (att en politiker på den nivån för debatt på ett sådant sätt är löjeväckande, spelar han bara dum eller är han det?). Sahlin har kunnat ge svar på tal varje gång och har gjort det på ett skarpt och skickligt sätt.

Jag hade väntat mig mycket mer av Reinfeldt och den borgerliga pr-maskinen, samtidigt har Sahlin varit överraskande vass. Fortsätter valrörelsen på det här viset ser jag fram emot en riktigt rolig valrörelse.

Så visar det sig att Saab-köpet trots allt går igenom. Undrens tid är inte förbi. Saab lever som det verkar alltså vidare. Ett tag till. Även om jubel-rubrikerna lär avlösa varandra kan jag inte låta bli att undra vad en liten sportbilstillverkare som aldrig gått med vinst ska med en stor förlustmaskin som med undantag för 2001 inte gjort vinst sedan tidigt 90-tal till. Det känns inte som annat än riskkapitalister som bygger korthus.

Västsverige klarar sig från den akuta krisen, men frågan är om det inte varit bättre att ta sig igenom den och komma ut på andra sidan än att bara förlänga lidandet några år till. Jag hoppas att jag har fel.

Efter utgång igår och arbete idag bestämde jag mig för att ta en lugn kväll. Jag hyrde en film, köpte 6 flaskor glögg och begav mig hemåt. Valet föll på "Che- argentinaren". Man får här följa Che från förberedelserna inför revolutionen till den slutgiltiga segern. Att följa berättelsen om revolutionen efter att nyss ha rest runt på ön i flera veckor var oerhört intressant. Återigen slås jag av sorgen över hur allt gick så fel, även om jag vet att allt ändå redan från början var dömt att misslyckas.

Trots detta finns ingen tvekan om att revolutionen fullt ut baserades på idealism och välvilja. Målet var verkligen rättvisa och frihet för alla.  Efter att ha sett med egna ögon hur denna vision har förvridits och förgiftats förbluffas jag över att mannen som startade allt, som är hela revolutionens hjärna och har varit med hela vägen, fortfarande lever och har kontroll. Jag ser Castro på filmen, ser sedan framför mig Kuba idag och frågar mig sedan vad som rör sig i denna mans skalle idag.

Detta är ingen fördundran över varför kommunism misslyckas, det gör den alltid och kommer alltid att göra. Det är och kommer att förbli en avart av socialismen. Det jag förundrar mig över är hur människor och ideal kan förvridas på detta sätt. Hur en gång klarsynta människor blir blinda. Hur en människas idealism kan förvridas till sådan oigenkännelighet. Egentligen är jag inte förvånad, men ändå får man sig en tankeställare.

Idealismen var inte dömd att dö på det här sättet, även om systemet var det.

Nu i veckan har USA:s 44:e president Barack Obama regerat i precis ett år. Tänkte därför sammanfatta året och se vad som hänt. Han lovade mycket, men hur har han lyckats? Jag listar de största frågorna och hur han hanterat dem.

Diplomatin - Under Bush styre gick USA:s utrikespolitik ut på att köra sitt eget race. USA är världens ljus och ingen ska därför stå i vägen, Amerika gör som de vill. FN sinkar bara processen. Detta skapade stora motsättningar i världen då respekten för FN urholkades samtidigt som USA delade upp världen i onda eller goda. Obama har här gjort en tvärvändning. USA sköter idag allt genom FN och i diskussion med andra länder. Framförallt samarbetar man idag med muslimska länder i kampen mot terrorismen istället för att hota och frysa ut dem. Ett helt nytt diplomatiskt klimat har skapats.

Israel/Palestina - Medan andra presidenter väntat till sitt åttonde och sista år på presidentposten innan man försöker lösa den här konflikten eftersom den är så känslig (år 8 har de inget att förlora längre, de kan inte bli omvalda och är dessutom oftast redan väldigt impopulära) så har Obama satt igång direkt. Redan ett par veckor in i mandatperioden sände han en av USA:s skickligaste och minst proisraeliska förhandlare till området för att ta tag i frågan. Tyvärr hade Israelerna precis då röstat fram sin kanske mest högerextrema regering någonsin, så någon lösning finns ändå inte i sikte. Obama får dock mycket väl godkänt. Personligen har han överträffat mina förväntingar stort, jag trodde han skulle ha en betydligt mer proisraelisk hållning.

"Terrorkriget" - Framförallt slipper vi höra detta uttryck nu när Bush är borta. Här har otroligt mycket hänt. Det olagliga kriget i Irak ska avslutas. De sista amerikanska trupperna lämnar landet till sommaren. USA:s alldeles egna koncentrationsläger Guantanamo ska stängas och fångarna ska få slippa sina burar och förflyttas till vanliga fängelser där de också får rätt till en rättegång så att man faktiskt kan kolla upp om de är skyldiga till något. Mycket praktiskt. Tortyr, vilket användes flitigt under Bush, framförallt som ett subsistut till rättegångar som annars är vanligare i en demokrati, har förbjudits. Och inte minst har man ändrat hållning till den muslimska världen vilken man nu samarbetar med i stället för att frysa ut.
Afghanistanfrågan såg länge ut att bli ett misslyckande då han under sin valrörelse lovade att utöka insatsen där, något som enligt mig är helt fel (läs inlägget "Hur man bombar ett land till demokrati". Även detta sköttes dock snyggt; USA ska under ett år utöka insatsen för att kväsa Talibanrörelsen som är påväg tillbaka, vilket jag tror inte tjänar något till, men samtidigt sattes ett datum för tillbakadragande. På så vis avslutar han detta krig på ett snyggt sätt utan att bryta något löfte.
Behandlingen av denna fråga är vid sidan om sjukvårdsreformen Obamas största bedrift.

Sjukvårdsfrågan - Den som sett Michael Moores Sicko vet att USA har stora problem med sitt sjukvårdssystem. Trots att 16 miljoner människor står utan försäkring och även många som har försäkring nekas vård är sjukvårdkostnaden mer än dubbelt så hög per person i USA än i något annat land. En förändring av detta system har varit Obamas stora fråga under året. Han stötte på mycket motstånd från republikanerna med den kristna högern i spetsen och även från många demokrater som är rädd att missta stödet från konservativa väljare. På julafton röstades den dock igenom. En statlig sjukvårdsföräkring skapas vid sidan av de privata försäkringar som finns idag och ingen medborgare ska längre sakna rätten till sjukvård, samtidigt införs nya regler som gör vården betydligt billigare. Obama har dock kompromissat mycket med liberala republikaner och konservativa demokrater för att få tillräckligt med stöd och förslaget är betydligt tunnare än ursprungsförlsaget. Dock har han nu slutligen lyckats med det som president Clinton misslyckades med; att skapa ett sjukvårdssystem som ser till alla medborgare.

Klimatet - Här är den stora svagheten i Obamas facit. Då allt för mycket kraft varit tvungen att läggas på att få igenom sjukvårdsreformen, avsluta Irakkriget och stänga Guantanamo har klimatfrågan hamnat i skymundan. USA hade näst intill inget att komma med under klimatmötet i Köpenhamn. Även fast jag förstår orsakerna till att denna fråga bortprioriterats, all kraft har behövts för att få igenom framförallt sjukvårdsfrågan i kongressen, så är det ett misslyckande. Kanske kan han fokusera mer på denna fråga under det kommande året, nu när sjukvårdsreformen i princip är i hamn?

Ekonomin och finanskrisen - Då Obama tillträdde stod både USA:s bilindustri och många banker på ruinens brant. Hade dessa rasat hade världsekonomin följt med i fallet. Genom att totalt bryta med Bush och högerns "lämna ekonomin åt sitt eget öde - politik" som till stora delar ledde fram till finanskrisen och ge industrin och bankerna det stöd de behövde förhindrades katastrofen. Att detta betydde att skattepengar gick direkt till de största företagen är såklart väldigt tråkigt, men ett nödvändigt ont, samtidigt ställdes hårda krav på hur pengarna skulle användas. Katastrofen avvärjdes och man kan nu skönja ett slut på lågkonjukturen, Obamas politik måste därför ses som lyckad.

Vad gäller ekonomin i stort har Obama brutit hårt mot Bush politik som gick ut på skattesänkningar för de rikaste som skulle trigga igång ekonomin (men istället bara leder till större klyftor i samhället och på sikt finanskriser som denna) och istället höjt skatten för de rikaste samtidigt som han sänkt den för låg och medelinkomsttagare, på så vis har han ökat skatteintäkterna utan att någon egentligen drabbats.

Slutsats - Totalt sett har Obamas första år vid makten varit otroligt lyckat. Med största säkerhet har ingen annan president någonsin fått så mycket gjort och brutit så hårt med sin föregångares politik som Obama gjort. Trots detta försöker vissa påstå att hans tal om Change var missvisande, men vad de människorna egentligen föräväntar sig vore intressant att veta. Självklart är han ingen messias, men det har han heller aldrig påstått. Tittar man på facit har han hållit så gott som allt han lovat och att göra mer hade nästan varit omöjligt.

Jag ser fram emot många år till med dig Obama!

Fildelning är idag en av de hetaste frågorna i vårt avlånga land. Känslorna är heta och de flesta har en åsikt. Min egen är att illegal fildelning är totalt omöjlig i vår kapitalistiska värld, därför är det helt naturligt att t.ex. Pirate bay ställs inför rätta. När jag säger det tar i princip alla för självklart att jag även älskar Ipred, att jag inte kan något om modern teknik och utveckling och att giriga skivbolagsdirektörer är det bästa jag vet. Detta är vad som är felet på hela debatten, det finns bara två hållningar, två hållningar som dessutom är helt åt helvete och aldrig kommer fungera. Att totalt legalisera all form av fildelning vore samma sak som att helt och hållet avskaffa privat äganderätt av digitala varor. Musik, film, tv-spel, allt som kan lagras digitalt. Därmed skulle även marknadsekonomin avskaffas i alla dessa branscher. Är det någon som tror att ett litet obetydligt land skulle överleva ett sådant beslut i vår kapitalistiska värld? Att släppa något i Sverige vore samma sak som att slänga sin produkt i ett svart hål. Hela den globala marknaden skulle kollektivt mörda vårt lilla land med en trubbig yxa. Våldsamt och skoningslöst. "Men redan idag kan man ju få tag på allt detta gratis" svarar de flesta. Jo, så är det, men det är inte lagligt även om alla gör det, och detta gör en ofantlig skillnad. Idag bekämpas det i alla fall, det är inte tillåtet. Den privata äganderätten finns kvar, företags produkter blir inte allmän ägodel, de har rätt till ersättning.
Samtidigt är ju fildeningstekniken underbar och här för att stanna, det håller jag med om till 100%. Den förutsätter dock inte att allt ska vara gratis och att rätten till privat ägande avskaffas. Lagliga alternativ såsom Spotify och Voddler måste komma. Att man prenumererar på en fildelningstjänst möjligtvis. Du betalar 200kr i månaden och får ladda ned vad du vill. Detta är det enda alternativet.

Så nej, att man inte anser att rätten till privat ägande och marknadsekonomin helt ska avskaffas betyder inte att man stöder odemokratiska fascistlagar som Ipred, det betyder inte att man stödjer föråldrade och korrupta skivbolag och det betyder inte att man hatar fildelningstekniken.

Ett litet land som Sverige skulle förvandlas till ett u-land om vi på egen hand försökte avskaffa marknadsekonomin, men samtidigt är fildeningstekniken framtiden. Så varför finns bara dessa två perspektiv, båda omöjliga, representerade i debatten?

Då var det efter hemkommelse från Kuba, jul och en sväng till Düsseldorf dags att sparka igång bloggen igen.

Kuba har ända sedan revolutionen varit en mytomspunnen plats. Hatat av många och älskat av många. Inom vänstern finns en påtaglig romantisk slöja över Castros ö. Även fast landet är en auktoritär diktatur ser många landet som någon form av socialistiskt utopia. Det finns nog ingen plats som är så beslöjat av lögner från alla sidor inom politiken, därför har det varit oerhört intressant att se landet med egna ögon.

De första intrycken blir rätt talande. Glad i hågen lämnar jag och min polare hotellet första natten för att få oss en titt på Castros mytomspunna lilla bananrepublik. Det första som möter oss är två studenter som är på oss för att vi ska ge dem pengar eller kläder att sälja eller i varje fall en drink eftersom deras månadslön skulle räcka till tre öl även om de inte lade pengar på något annat. Flera gånger upprepar de att Kuba kanske är trevligt att semestra i men att det inte är ett bra ställe att bo på. Detta ska jag både få komma att höra och inse än mer under resan. Redan här borde den mest inbitna kommunist ha börjat få second thoughts.
Andra dagen möter vi Chino, en annan student som vi umgås med ett par dagar. När vi ska gå någonstans måste vi dock skugga honom och vi pratar bara med honom inomhus, studenter kan nämligen få höga böter för att prata med turister. När jag frågar honom inne på en krog vad han tycker om Castro blir han för första gången ansträngd och säger att han inte bryr sig om politik.

Castros revolution är så full av motsägelser. Socialism syftar enligt mig till att frigöra människor. Ge dem möjligheten att bli vad de vill och friheten att göra vad de vill. Det första som slår en med Kuba är ofriheten som präglar samhället. Människor här har verkligen inga möjligheter. De som stödjer Castro brukar försvara revolutionen trots bristen på yttrandefrihet, den totala bristen på fri press och att man trakasserar oppostitionella, men även om man nu kan se mellan fingrarna med det finns fortfarande detta kvar:
En månadslön ligger på mellan 70 och 100kr. En lägenhet kostar åtminstone ett par tusen att köpa så det är det inte tal om, om du någon gång som ung vill flytta hemifrån är det att ärva nått inom släkten som gäller.
Få har bil och de som har det hyr den av staten. De bilar vi pratar om är förövrigt amerikanska 50-talare som blev kvar eller sovjetiska 70-tals Lada-bilar. Dessa är också så dyra att det är ärva inom släkten som gäller. För att resa inom landet måste du få specialtillstånd om du nu skulle ha råd (en kille vi träffade hade överskridit sitt tillstånd med 2 dagar och skulle för det få sitta i fängelse i 4 år om det inte varit för att han hade blivit släpt mot en muta). En resa utanför Kuba kostar x antal livstidslöner så det är inte att tänka på.
Mat ska egentligen ges gratis mot ransoneringkuponger, men dessa röcker bara halva månaden, så resten av tiden är det svarta marknaden med dina 70kr som gäller.

Man kan alltså inte skaffa sig nytt boende, inte förflytta sig och att äta är ett problem. Om man säger sig företräda en ideologi vars högsta syfte är att göra folk friare har man misslyckats rätt radikalt.

En annan sak som slår en är att nästan ingenting verkar vara byggt efter revolutionen. Man bara förvaltar och knappt ens det. Det som finns är vad som fanns innan kommunismen, och de prylarna börjar i sanningens namn se rätt skabbiga ut by now.

Sist men inte minst finns det partipropaganda överallt vilket ju också känns lite motsägelsefullt. Om man nu står på folkets sida, varför måste man då mata dem med propaganda dagarna i ända?

Det är lite av en sorg att se Kuba. Någonstans finns eller har funnits en vilja att verkligen göra gott, men det har blivit så fel. Varför håller du kvar vid makten Castro, du är ju inte ointelligent så du måste väl se att det gått åt helvete?