antonavall

Med anledning av att jag idag åker till Kuba kommer bloggen vara inaktiv fram till strax före jul. Jag lover er dock reflektioner av Kuba när jag kommer tillbaka! ;)

Ha det bra allesammans!

Det bästa sättet att känna av mentaliteten i ett samhälle är synen på brott och straff. Sedan 70-talet har straffen blivit allt strängare, har t.ex. för mig att längden på fängelsestraffen ökat med 30%, även fast kriminaliteten ligger kvar på ungefär samma nivå. Straffen blir alltså allt strängare även fast det inte berättigats i form av högre kriminalitet. Vad har man då vunnit?

Nästan varje dag ser man i tidningarna rubriker i form av "[avskyvärt brott] - fick bara 5 år" med det underliggande budskapet att det kräket skulle ha låsts in i minst ett par decenium till. Ja visst kan det vara tillfredställande att se människor som begått vidriga brott tyna bort i en fängelsehåla, men ska inte syftet med brottsbekämpning vara att... tja, bekämpa brott? Om brotten inte ökat trots att straffen ökat med 30%, tyder inte det på att nått är oerhört fel? Är bestraffning ett självuppfyllande ändamål?

Vem tror att någon blir en bättre människa av att vara isolerad tillsammans med grova kriminella i 10 år bara för att vara utstött och föraktad när man kommer ut? Det som ska göras är ju såklart att återanpassa kriminella till samhället. Rehabilitera dem så att de inte utgör en fara när de kommer ut.
En av mina mest extrema åsikter är den att jag egentligen är emot hela konceptet med fängelser. Visst, många måste hållas borta från samhället under en tid, men de borde hållas på rehabiliteringscentran till de är redo att komma tillbaka till samhället. "Men man måste ju avskräcka folk från att begå brott" invänder säkert de flesta. Nej det måste man inte, det är i princip ett vetenskapligt faktum att avskräckning fungerar dåligt som brottsbekämpningsmetod. Att människor begår brott beror i nästan alla fall på andra faktorer som man bäst bekämpar med en bra socialpolitik och ett välfungerande samhälle.

Hela den här debatten kokar ned till en grundläggande debatt om människovärde. Tror man att människan i grunden är god ska man heller inte tro på avskräckning som brottsbekämpningsmetod utan se orsakerna till kriminaliteten och åtgärda dem. Tror man att istället att kriminalitet beror på att många människor i grunden är ganska ruttna är det rätt naturligt att man är för avskräckning och att hålla människor inlåsta. Denna syn på människovärde går ju sedan igenom allt i ett samhälle.
Just därför är allmänhetens syn på brott och straff den kanske bästa termometern på mentaliteteen i ett samhälle, och just nu pekar den tydligt på högerpopulism.

USA. Jag har en form av blandad fascination och avsky för det stora landet i väster, världens enda supermakt. Det är så komplext och vidrigt samtidigt som det är byggt på imponerande ideal och faktiskt inledde demokratiseringen i världen. Jag älskar att hata det och hur mycket jag än avskyr det kan jag inte sluta fascineras.
Politiken som förs i landet och värdegrunden den bygger på är ofta avskyvärd, men den bygger ändå på idealism och välvilja. Landet grundades på för tiden otroliga ideal. Men allt har ändå blivit så fel. Medborgarnas rätt att slippa förtryck från kronan har idag muterat till ett förakt för socialpolitik och välfärd, att staten inte längre är en maktfullkomlig kung utan en demokratiskt vald institution verkar ha gått många förbi.
Att hålla befolkningen beväpnad som försvar mot de europeiska kolonialmakterna har idag muterat till någon form av rättighet att bära vapen som leder till att de har den högsta andelen dödsskjutningar i västvärlden.
På grund av att man för 100-200 år sedan blev tilldelad kilometervis med mark bara man lyckades släpa sig dit och det därför fanns oerhörda möjligheter att vinna framgång om man bara hade kraften har idag muterat till någon form av fascism, går du hungrig och utan sjukvård är det för att du inte kämpat tillräckligt hårt, inte för att du föddes in i den situationen. Om du tjänar mer pengar än du hinner göra av med är det för att du är en bättre människa och inte för att du föddes in i rikedom och bra utbildningar.

Det som började så bra har idag muterats till oigenkännelighet. Som en krönikör i Aftonbladet så bra formulerade detm "Frihet för den som redan är fri, rättvisa för de som redan har allt. Demokrati på låtsas". Det som en gång var den amerikanska drömmen är idag bara en död klyscha makteliten använder sig av för att försvara systemet, och det gör de fanatiskt. Högern med Fox i täten. Sverige används regelbundet som skräckexemplet. Det är som sagt lätt att drabbas av avsky för landet, men då när det är på en all time low och nämnda höger kontrollerar allt så väljs Obama till president, den radikalaste de haft sedan 1800-talet och dessutom svart.
Landet fortsätter att fascinera.

Läste igår om en kommun i Skåne där invånarna gått samman för att försöka hindra ensamma flyktingbarn att komma till kommunen.  I artikeln kan man läsa saker som "Stämningen blev hätsk och ilskan stor när Attendos regionchef Eva Dall försökte förklara hur och varför barnen skulle placeras där.
– Vi vill inte ha hit dem!, var den vanligaste synpunkten." och "– Snart får vi betala skola för de här ungarna också. Det kommer på skattsedeln, sa någon."
Här skulle man kunna skriva något om hur sådana här mänskliga svagheter kan uppstå, men idioter finns alltid och kommer alltid finnas. Riktigt illa blir det när man får veta att kommunens kommunalråd, Lars-Ingvar Ljungman (M), eldar på det hela och kommer med kommentarer såsom "Det kan inte vara ett kommunalt ansvar att ta emot dessa pojkar från orosområden i Asien och Afrika", "Jag förstår att ortsborna är upprörda och har sympati med dem", "Vi vill inte ha hit dem" och "Vi kommer undersöka alla möjligheter att få stopp på denna cirkus" - alltså att "behöva" ta emot ensamma flyktingbarn från krisområden.

Självklart blir man provocerad och förbannad, men på något vis är det rätt tillfredställande när politiska rivaler så öppet visar sin sanna sida. Sådana här åsikter är egentligen inte speciellt kontroversiella i moderaternas konservativa och marknadsliberala ideologi, men företrädare för partiet som så öppet och osminkat skyltar med dem är den vältrimmade borgerliga PR-maskinens mardröm. Ungefär på samma sätt som SD försökt tvätta bort en del av sin allt för kontroversiella image har borgarna senaste sex åren gjort ungefär detsamma. Man har med halvsanningar och vinklingar försökt, och till stor del lyckats, framstå som väldigt kompetenta halvsossar när sanrningen inte kunde vara längre ifrån. Liksom det var tillfredställande när Jimmie Åkesson helt plötsligt slängde av sig slöjan är det tillfredställande när borgare gör det samma. För egentligen är det ingen hemlighet att borgerliga kommuner är pinsamt dåliga på att ta emot flyktingar och invandrare.

Att liksom i fallet SD kunna hoppas på att helt plötsligt få se en osminkad version av alliansen är dock nog att önska för mycket.

I inlägget "Tankar om dagens socialdemokrati" pratade jag mycket om den brist på självförtroende som präglar dagens arbetarrörelse. För 20 år sedan var vi en rörelse av vinnare. En rörelse som knappt visste hur det kändes att förlora ett val och som drivit igenom reform efter reform i 40 års tid utan knappt några bakslag alls. Vi visste hur det kändes att vinna.  Sedan inledes den nyliberala högervågen och strax därpå kom 90-talskrisen. Gemensam välfärd  fick en bild på sig att vara omodern och ineffektiv samtidigt som privatiseringar och avregelringar lanserades som det nya och effektiva. Samtidigt kom som sagt 90-talskrisen vilket gjorde att man var tvungen att just privatisera och avreglera. Mycket av den välfärd man byggt upp raserades och år efter år skulle det sparas mer och avregleras mer samtidigt som det inte fanns plats för några nya reformer eller satsningar. På samma gång gjorde nyliberalismen sitt segertåg genom världen. Stödet för socialdemokratin sjönk sakta och rörelsen glömde sakta hur det kändes att ha initiativet och känna sig oslagbar. Till idag då man verkar tro att man som mest kan sakta ned högervågen istället för att besegra den. På område efter område gör man eftergifter istället för att formulera slagkraftiga egna alternativ. Men så borde det inte vara! Faktum är att så gott som alla gemensamma verksamheter som privatiserats både blivit ineffektivare och sämre, samtidigt som undersökningar visar att runt 90% av folket är beredda att betala mer i skatt om det betyder antingen bättre sjukvård, skola, äldreomsrog eller barnomsorg.

Det som krävs är att man återigen får in vinnarmentaliteten i rörelsen. Vi måste på allvar våga tro på våra egna visioner igen och verkligen försöka återta debatten. På lång sikt är alla förlorare på trängseln i mitten. Tvärt emot vad många verkar tro så tror jag att mittendragningen på sikt är rörelsens, och folkrörelsedemokratins, död. Jakten på mittenväljarna framställs som det som avgör valen, och så kan det vara ibland. Men istället borde man med självförtroende och tydliga visioner vinna tillbaka de som röstade på alliansen i förra valet mest för att S utstrålade för mycket trötthet och var för impopulära, likadant med soffliggarna. Att tona ner sin ideologi är inte svaret på hur socialdemokratin kommer återta initiativet, att tro det är så dumt. Vi är en rörelse som är byggd på visioner och framtidstro, inte på jakten efter nästa opinionsundersökning från Stockholms innerstad.
Det är dags att återfå självförtroendet.

Svininfluensan, turerna kring denna epidemi är verkligen fascinerande. Framförallt turerna kring vaccineringen. För några månader sedan när panikrubrikerna avlöste varandra efter att ett tiotal människor i Mexico City, tredje världsstaden med nio miljoner invånare, insjuknat och dött så var ropen på vaccin många och högljuda. Nu några månader senare har vaccinet anlänt och är dessutom gratis, men intresset tycks nästan helt ha försvunnit. Det har visat sig att panikrubrikerna var en aning överdrivna och att sjukdom i de flesta fall inte betyder mer än några dagars sjukskrivning. Många, säkerligen många av dem som för några månader sedan skrek sig hesa efter vaccin, avfärdar därför idag vaccinering med någon form av kaxig attityd att "äh, jag är väl inte rädd för en influensa". Nej, självklart finns det ingen anledning att vara rädd för en influensa som skördat ungefär lika många offer som Haparandas morgontrafik, risken att ramla i trappen och bryta nacken är betydligt högre, men det är inte det som det handlar om. Erfarenheter från Nya Zeeland som redan gått igenom en våg av influensa visar att cirka 20% av befolkningen kommer att insjukna. Det är 20% av arbetskraften som inte kan gå till jobbet. Det är jäkligt dyrt för ett samhälle. Dessutom lär det här bara vara den första och mildaste vågen av flera som kommer, varför inte skydda samhället från det när det till och med är gratis? Dessutom, nej, som sagt finns det ingen anledning att vara rädd för influensan, symptomen blir troligtivis bara de man får vid en förkylning, men vad händer när man sedan går på affärn och hostar Agda, 80, i ansiktet?
Att vaccinera sig handlar inte om rädsla eller personlig säkerhet, det handlar om att skydda samhället. Och det är till och med gratis.