Kubareflektioner
Kuba har ända sedan revolutionen varit en mytomspunnen plats. Hatat av många och älskat av många. Inom vänstern finns en påtaglig romantisk slöja över Castros ö. Även fast landet är en auktoritär diktatur ser många landet som någon form av socialistiskt utopia. Det finns nog ingen plats som är så beslöjat av lögner från alla sidor inom politiken, därför har det varit oerhört intressant att se landet med egna ögon.
De första intrycken blir rätt talande. Glad i hågen lämnar jag och min polare hotellet första natten för att få oss en titt på Castros mytomspunna lilla bananrepublik. Det första som möter oss är två studenter som är på oss för att vi ska ge dem pengar eller kläder att sälja eller i varje fall en drink eftersom deras månadslön skulle räcka till tre öl även om de inte lade pengar på något annat. Flera gånger upprepar de att Kuba kanske är trevligt att semestra i men att det inte är ett bra ställe att bo på. Detta ska jag både få komma att höra och inse än mer under resan. Redan här borde den mest inbitna kommunist ha börjat få second thoughts.
Andra dagen möter vi Chino, en annan student som vi umgås med ett par dagar. När vi ska gå någonstans måste vi dock skugga honom och vi pratar bara med honom inomhus, studenter kan nämligen få höga böter för att prata med turister. När jag frågar honom inne på en krog vad han tycker om Castro blir han för första gången ansträngd och säger att han inte bryr sig om politik.
Castros revolution är så full av motsägelser. Socialism syftar enligt mig till att frigöra människor. Ge dem möjligheten att bli vad de vill och friheten att göra vad de vill. Det första som slår en med Kuba är ofriheten som präglar samhället. Människor här har verkligen inga möjligheter. De som stödjer Castro brukar försvara revolutionen trots bristen på yttrandefrihet, den totala bristen på fri press och att man trakasserar oppostitionella, men även om man nu kan se mellan fingrarna med det finns fortfarande detta kvar:
En månadslön ligger på mellan 70 och 100kr. En lägenhet kostar åtminstone ett par tusen att köpa så det är det inte tal om, om du någon gång som ung vill flytta hemifrån är det att ärva nått inom släkten som gäller.
Få har bil och de som har det hyr den av staten. De bilar vi pratar om är förövrigt amerikanska 50-talare som blev kvar eller sovjetiska 70-tals Lada-bilar. Dessa är också så dyra att det är ärva inom släkten som gäller. För att resa inom landet måste du få specialtillstånd om du nu skulle ha råd (en kille vi träffade hade överskridit sitt tillstånd med 2 dagar och skulle för det få sitta i fängelse i 4 år om det inte varit för att han hade blivit släpt mot en muta). En resa utanför Kuba kostar x antal livstidslöner så det är inte att tänka på.
Mat ska egentligen ges gratis mot ransoneringkuponger, men dessa röcker bara halva månaden, så resten av tiden är det svarta marknaden med dina 70kr som gäller.
Man kan alltså inte skaffa sig nytt boende, inte förflytta sig och att äta är ett problem. Om man säger sig företräda en ideologi vars högsta syfte är att göra folk friare har man misslyckats rätt radikalt.
En annan sak som slår en är att nästan ingenting verkar vara byggt efter revolutionen. Man bara förvaltar och knappt ens det. Det som finns är vad som fanns innan kommunismen, och de prylarna börjar i sanningens namn se rätt skabbiga ut by now.
Sist men inte minst finns det partipropaganda överallt vilket ju också känns lite motsägelsefullt. Om man nu står på folkets sida, varför måste man då mata dem med propaganda dagarna i ända?
Det är lite av en sorg att se Kuba. Någonstans finns eller har funnits en vilja att verkligen göra gott, men det har blivit så fel. Varför håller du kvar vid makten Castro, du är ju inte ointelligent så du måste väl se att det gått åt helvete?
En intressant fråga bland alla är: Hur var det innan revolutionen? Och hur var det åren efter revolutionen?
Om vi blickar på Sovjet så var deras socialism med Lenin mycket mer lyckad än under Stalin, och detta var ju i det tidiga stadiet.
En annan intressant fråga är om Kubas nationella "delikatesser" och naturresurser skulle kunna göra Kuba attraktivt för internationell marknadsekonomi.
Vart går pengarna egentligen, när arbetarna får sån liten lön, är det de högt uppsatta som stjäl pengarna från folket eller finns det helt enkelt inte mycket pengar i Kubas ekonomi?
Förresten, jag (och troligtvis de flesta som läser bloggen) skulle uppskatta om du hade en ljus blogg med svart text!
Jag kan säga så att jag skulle hellre bo i Castros Kuba än i Batistas (diktatorn Castro störtade) Kuba. Innan Castro var Kuba en än mer auktoritär diktatur präglad av organiserad brottslighet och med en diktator som mest var intresserad av att berika sig själv. Castro gjorde mycket bra de första åren. Han gav folket fri och bra sjukvård, fri utbildning, utrotade analfabetismen och det förtryck som funnits under Batista lättade. Hade han gett folk åsiktsfrihet, låtit bli att krossa pressen samt hållit val efter några år hade allt kunnat bli bra. Nu har "revolutionen" för länge sen avstannat och det som finns kvar är ett system som inte funkar, ett parti som vill hålla sig kvar vid makten och ett samhälle som håller på att falla ihop.
Naturtillgångar finns, Kuba har alla möjligheter. Det jag främst tror håller landet nere är kapningen av människors initiativ förmåga. Hela samhället är som fastgrott i cement. Det finns inget initiativ, ingen som tar tag i något, ingen som bryr sig. Att människor i sin tur har så lite pengar tror jag faktiskt inte beror på någon maktelit som berikar sig (även om makteliten de facto berikar sig), utan på att det finns för lite pengar i omlopp. Bristen på marknadsekonomi har gjort att det inte kommer in några pengar till ön. De pengar som cirkulerar är samma hela tiden, de är inte en del av globaliseringen.
Ska gå in mer på själva systemet i ett senare inlägg tror jag. Vad gäller designen på bloggen har jag tänkt göra nått åt den. ;)
Shit, är det så illa alltså? Trodde jag inte.
Men hur är det med sjukvårdssystemet i dessa dagar då, fick ni någon inblick i det under resan?
Michael Moore gudsförklarade väl Kubas sjukvårdssystem i Sicko, om jag inte minns fel?
Kul att du skriver igen, keep it up!
Btw, nu ser våra bloggar likadana ut, haha.
Möjligtvis fokuserar jag lite mycket på det negativa just för att det finns så mycket romantisering över Kuba och Castro. Kuba är väl i ärlighetens namn bättre än många latinamerikanska länder, men ingen ska tro att det är någon form av utopia, långt ifrån.
Sjukvården håller bra klass, läkartätheten är väldigt hög och läkarna är duktiga, dock är medicin en bristvara. Det är ju just sjukvården och utbildningen som är Kubas starka sidor.
Det Moore gillade var ju själva utformningen av sjukvårdssystemet och det han reagerade på var att till och med i en fattig diktatur så tar de bättre hand om varandra än i världens rikaste demokrati.
Såg det haha! Jävligt snygga bloggar vi har. ;)
