antonavall

I dagarna är det G20-möten, tillställningar där regeringscheferna för världens tjugo största ekonomier träffas för att sammarbeta om politiska och ekonomiska frågor. Många frågor finns att diskutera, främst såklart finans samt miljökriserna. Dock är det bara finanskrisen som tycks uppta dessa ledares uppmärksamhet. Miljöfrågan som var så stor för bara ett år sedan är nu mest en parantes. Detta trots att det är en kris så stor att den kan komma att förändra världen i grunden. Ta till exempel Bangladesh som exempel, ett land med 40 miljoner invånare som kommer att dränkas helt. 40 miljoner människor som kommer fly som en våg in i andra länder. Medeltemperaturen i Afrika kommer stiga till 50-60 grader, och denna redan svältande och plågade världsdel kommer att bli i princip obeboelig när det blir omöjligt att skörda. Miljarder människor kommer att behöva fly från sina hemländer. Miljarder människor kommer att fly in i andra länder och världsdelar. Sist folkvandringar av samma skala skedde ledde det till den kanske största samhällsrevolutionen sedan... första samhället. Romarriket föll och medeltiden inledes. Det mesta av alla samhällsutveckling gick tillbaka flera hundra år i tiden och det dröjde 1000 till 1500 år innan all utveckling var uppe i samma nivå som den varit igen. Det var början på en förändring som på sikt skapade världen och samhället vi ser idag.
    
     Klimathotet är alltså i allra högsta grad ett hot även mot de mäktiga länderna i G20, ingen stat kan stå emot omvälvningar av den skala som den globala uppvärmningen kan sätta igång, men ändå är intresset svalt. Egentligen ska man inte vara förvånad, en kris som slår just nu är mycker mer tacksam att ta tag i än en kris som kommer att slå på riktigt först när dessa regeringschefer är döda, även om den är helt fruktansvärt mycket allvarligare. Löser du den nuvarande krisen blir du populär, vinner val - det mesta en regeringschef vill, men vad får den som förhindrar en kris som slår tiotals år från nu, hur allvarlig den än är? Dessutom vill ju ingen ta tag i nått före någon annan, och ställa om sina industrier till en kostnad av miljarder dollar i onödan. För länder som USA och Kina skulle något sådant betydda att man riskerade sina positioner som dominerande ekonomi respektive utmanare till denna titel. Att göra något sådant är inget man vinner val på, för miljökrisen är inte i folkmedvetandet en kris. Själva krisen ligger ju så långt bort att vi kanske inte ens lever när den realiseras på allvar. I det läget är det betydligt mer attraktivt att diskutera en i jämförelse obetydlig kris som den nuvarande finanskrisen, även fast vi alla, främst regeringscheferna, vet vad som väntar i form av miljökrisen. Ibland är människligheten fascinerande.